Feb 29
Till julklapp åt systeryster senaste jul lagade jag en kalender med gamla och nya foton. Hittade just mappen med fotona och tänkte att jag skulle bjussa på några exemplar.
Hanna fyller år och får äran att spotta på tårtan. Lägg märke till den hippa västen.
Visst var vi våghalsiga! Lookie lookie, no hands!
Hanna och Musse Pigg på fiskeutflykt.
Julkortsfotografering. Vi hade lite svårt att samla oss bara.
Ni frågar: ”Vem ska representera Norge i Eurovision Song Contest i år och hur låter bidraget?”
Jag svarar: ”Det ska Tooji göra, och så här låter det.”
-Hur kom det sig att du blev nudist?
-Jag är född sån.
-Känner du henne?
-Nej, det gör jag inte.
-Varför lyfter du på hatten då?
-För att det är min brors hatt och han känner henne.
-För att vara så gammal så ror du väldigt bra!
-Jo vet du, här har du en bra årgång!
När man nästan har glömt sitt lösenord till bloggen, då vet man att det är dags att peta ner några rader. Så här är jag nu, söndagen till ära. Något nytt vet jag inte om jag har att berätta, det händer inte så mycket när man bara rör sig mellan jobbet, hemmet och fysion. Men det börjar sakta men säkert reda upp sig nu, så kanske det ska bli folk av mig igen! Men man vet att man måste komma ut bland folk när man på frågan ”nå, har du nåt nytt att berätta då?” börjar redogöra för vad hemmafruarna i Beverly Hills har gjort eller inte gjort. Då är det dags att skaffa sig ett liv. Är rädd att jag glömmer bort hur man ska bete sig om jag inte kommer ut bland folk snart. Jag börjar snart fråga alla rundlätta damer om de ser fram emot tillökningen, genar i köer, tuggar med öppen mun och slänger in all oönskad reklam i grannens brevinkast. Som tur fick jag rasta mig ute bland folk idag, så jag kanske klarar mig ett tag till innan jag får ansöka till vett och etikett-akademin.
Feb 11
Det blev en ofrivillig bloggpaus här på bloggen. Orsaken är att jag inte har klarat av att sitta vid datorn den senaste veckan eftersom nack- och axelbekymren bara blev sämre. Och humöret parallellt med det. Nu har det gått fyra veckor sedan det började bli så här och under de fyra veckorna har jag varit tvungen att skippa allt program. Inga kaffedejter, inget partajande och inga körövningar. Och ibland inget jobb heller. För en person som är van att vara igång och vara social så är det här mentalt knäckande. Och att behöva vara borta från det nya jobbet, inte kul. Vem hade trott att det som började med krånglande axlar skulle bli den värsta och tyngsta månaden i min 24-åriga karriär. Men jag är så tacksam över de som orkat med mig och försökt pigga upp mig! Såna här gånger märker man vem som är stöttepelare i ens liv, men man märker tyvärr också motsatsen… Det blev ett väldigt deppigt inlägg det här nu, men jag var tvungen att ventilera mig lite. Skulle egentligen vara på 26-års fest ikväll och göra stan efteråt, men här sitter jag och knaprar värkmedicin. Klart man blir bitter. Men nu tänker jag bryta ihop och sedan se på Melodifestivalen. Och tröstbeställa saker på nätet för många pengar.
Nästa vecka SKA jag vara tillbaka. Så det så.
-Vet du att det är farligt att rensa fisk?
-Va, är det?
-Ja, man kan gå vilse i fjällen.
-Är något fönster öppet? Det är så kallt här!
-Nej, det är teet som står och drar.
-Hur var det på brandkårens fest?
-Jättelyckat, alla slocknade.
Feb 1
Så har man varit på sitt första besök hos fysioterapeuten igår då. Hon var supertrevlig och jätteförstående så jag tror att jag har hamnat helt rätt. Synd bara att fysion fick fart på nacken för det resulterade i the night from hell. Så det var bara att ringa till jobbet imorse och meddela att det inte skulle gå någon med överdimensionerat hår i korridorerna idag. Förhoppningsvis har det lugnat sig tills imorgon, då jag för övrigt har session numero dos.
Fysion var som sagt riktigt bra, men synd bara att man måste se ut som något som legat underst på Stormossen i 5 år när man är färdig. När jag hade legat på britsen i nästan 45 minuter och skulle sätta mig upp såg jag först inte så mycket eftersom jag var helt yr och mosig i huvudet. Det fanns en spegel rakt framför mig och jag såg att jag hade abnormt stort och råddigt hår men jag såg inga detaljer i ansiktet eftersom det var så suddigt. Jag gick ut till receptionen, beställde ny tid och log snällt till alla i väntrummet. Jag kliver ut på gatan och går mot min skjuts. När jag kommer till bilen där syrran sitter ropar hon oroligt: ”Men Jenny, hur e de?”. ”Vadå, ja e bara trött och mosig”, säger jag, varpå hon säger att jag ska titta mig i spegeln. Jag kollar i bilspegeln och då möts jag av ett ansikte som ser ut typ så här:
(bild härifrån)
Min fysioterapeut måste ha trott att jag hade legat och gråtit av smärta och alla jag mötte tror väl säkert att jag ”går på gatorna” på min fritid (glöm inte hur håret såg ut).
